Vardagspusslet med barn, varav en med adhd och trotssyndrom

Jag vet inte hur jag ska börja det här inlägget, vill bara skriva av mig lite känslor.

Jag känner mig inte hel, mitt liv saknar något. Det finns så många jag blir avundsjuka på som jag upplever har det som jag vill ha. Vänner. Umgänge. Det känns som att jag aldrig träffar någon utöver min familj och min mamma. Jag pratar knappt med någon vän via mobilen eller internet. Ibland undrar jag varför kontakt bara verkar upphöra? Det finns egentligen miljoner anledningar, t.ex. folk flyttar, tröttnar, växer ifrån varandra etc..
Jag kan med handen på hjärtat erkänna att jag bara har regelbunden kontakt med EN person som är en vän till mig, EN enda person. Av alla jag haft i mitt liv är det bara EN! Tragiskt kan jag tycka, men det är väl så att mycket annat kommer i vägen och man får höras när man hörs.

Jag vill inte ha det så här. Jag känner mig så begränsad med mitt jobb också eftersom att jag till största del jobbar kväll då alla andra kommit hem från sina arbeten. Jag kan inte boka in en after work med någon och det är oftast ingen som kan träffar mig på dagen innan jag börjar jobbet.
Sen blir jag så ledsen på nya personer jag träffar. Vi snackar och jag upplever att vi klickade bra men sedan när jag hör av mig får jag ingen svar och dagarna går – inget svar. Känns så här faktiskt. Samma sak när någon undrar om jag har tid att ses och jag säger ja. Sedan slutar personen att höra av sig.

Jag vill ha vänner som kommer över på middag/bjuder oss på middag hemma hos dom, barnen leker med varandra. Eller någon/några som inte har barn det spelar ingen roll. Jag vill kunna hitta på saker med andra på helger – Kom vi åker till Skansen allihopa. Vi drar och badar. Vi tar en promenad och snackar skit, vad som helst.

Det enda sociala jag har förutom min familj är min kund på mitt jobb. Hör ni hur tragiskt det låter? och så tragiskt är det. Därför vill jag också byta jobb, få riktiga kollegor, kanske nya vänner och ett socialt umgänge. Vill inte ha ett liv utan vänner. Jag är jätte glad över att jag har min familj men det saknas ändå något för mig. Jag är bara 26 år och vill fortfarande träffa vänner och ha kul fast jag är mamma. Mitt liv ska väl inte ta slut för det.. Eller?