Jag skrev förut om att jag var trött hela tiden och att jag gick till läkaren för att ta prover, ifall det var så att jag hade brist på något. Proverna visade sig vara normala men problemet bestod.
För nästan exakt 2 veckor sedan bröt helvetet löst i mig och jag insåg att jag verkligen inte mår bra psykiskt på grund av mitt jobb. Det har varit för mycket under en lång tid. Jag har fått ta på mig alldeles för mycket. Det har inte funnits någon personal och jag har inte känt mycket stöd från företaget. Jag förstod att det här inte var hållbart längre.. Men ändå har jag någonstans kämpat på och hoppats på att det snart blir bättre. Istället har det blivit sämre och sämre.
Det fanns ingen glädje kvar, varken hemma eller på jobbet, ingen lust till någonting – bara ett ständigt måste.
Det finns aldrig tider på vårdcentralen där jag bor så det kändes hopplöst att ens försöka få hjälp men när jag nådde botten och verkligen behövde akut hjälp sjukskrev jag mig och åkte jag raka vägen till akuten. Där skickades jag till psykiatrin där dom bedömde att jag skulle bli sjukskriven i väntan på hjälp från en annan psykiatri då jag inte tillhörde deras område.
Det har inte varit en lätt process efter den dagen. Läkarintyget jag skulle få kom aldrig, arbetsgivaren började undra vart det var. Jag fick en kallelse till vårdcentralen 27/10 och förstod inte varför. Fick sedan höra att en remiss har kommit till dom. Dagarna gick men fortfarande inget läkarintyg. Ringde upp psykiatrin som skulle skicka detta igen förra torsdagen och hon bad om ursäkt ifall dom hade glömt detta. Igår kom läkarintyget, 7 arbetsdagar senare.
Nu väntar jag på att det ska bli 27/10 så att jag får hjälp någon gång.
