Jag börjar med att säga tack. Tack för alla år tillsammans. Tack för att vi lärde känna varandra och tack för allt vi gjort och de minnen vi delar.
Tack för alla glada och ledsna stunder tillsammans – då vi behövt varandra. Tack för alla gåvor och fina hälsningar genom åren.
Men jag tänker inte tacka för de gånger vi bråkat och all skit som kastats. Alla onödiga tjafs över betydelselösa saker och all tysthet när vi kunde ha pratat. Alla nya chanser som alltid rasat, just på grund av detta faktum.
Någonstans tappades vikten av att ge och ta och innebörden av vad det betyder. Alla gör så gott de kan i mån av tid och ork. Mycket det senaste åren har förändrats, nya sysslor och skyldigheter – lite tid och ork kvar till annat.
Jag tänker aldrig påstå att jag avskyr dig för det vore en lögn. Hade jag gjorde det hade jag slutat ge chanser och ens brytt mig. Jag har valt att ha dig i mitt liv, det valet är bara mitt. Men nu har orden sagt sitt och jag förstår att vi inte funkar idag och kanske inte heller imorgon innan vi lärt oss att spela ett rent spel. Kanske en dag framöver ser vi det vi borde ha sett för länge sedan.
