Vardagspusslet med barn, varav en med adhd och trotssyndrom

Det är totalt 43 arbetsdagar kvar för mig på jobbet. Vet att det inte låter mycket för många men för mig känns det som en evighet.. känslan av att vissa vill ha bort mig därifrån sitter i alla väggar i korridoren. Samtidigt är jag väldigt tacksam mot dom som också tycker detta är fel och står vid min sida. Hade ni inte funnits hade jag aldrig kommit tillbaka. Avskyr stället, allt skitsnack och alla lögner. Man får leva i ovisshet, vet inte om du gör fel eller ej – för det är ingen som säger något. Det är bara tack och hej! En nödlösning när ni hade det som tuffast, då passade jag.. Lärare säger att vi kan fråga saker när vi inte förstår eller inte vet vad vi ska göra. Sedan är det också fel efter 4 månader på jobbet, då ska du helt plötsligt kunna varje minsta detalj. Vill inte vara kvar. Tycker inte om er. Småprata inte med mig om olika saker, jag är inte intresserad. Vill inte ha något med er att göra. Vill bara få jobba ut min tid (om jag inte hinner hitta någonting annat så jag kan vända på klacken och gå). Förstår inte hur en rektor kan spotta på någon som hon gjorde mot mig. Bara negativt, inget positivt som får mig att känna att jag kan gå därifrån i vetskap om att jag gjort någonting bra. Känner mig totalt utnyttjad! Tänker inte ta denna skit och det kommer ni få höra om ni öppnar käften mot mig vill jag lova. Game on!