Vi har under en tid kikat lite på Bostadsförmedlingen och gjort vissa intresseanmälningar på lägenheter som verkat intressanta. Det var en vi blev kallad på visning till som vi kollade upp på nätet och insåg att det inte var någonting för oss och tackade nej. Sedan hittade vi en annan intressant lägenhet som vi anmälde intresse på. Vi fick komma på visning och jag hade väl inte så höga förväntningar. Vi bor ändå väldigt fint idag och jag tänker inte nöja mig med sämre, OM vi ska flytta så ska lägenheten verkligen vara värd det, samt även omgivningen och platsen.
Vi står utanför porten tillsammans med några andra som också spänt väntar på att få komma in och titta. Klockan börjar närma sig och tillslut kommer det en person ner och välkomnar oss in. Vi kliver in i lägenheten och kikar runt i alla rummen och när jag väl kommer till köket tappar jag hakan och inser att jag jätte gärna vill ha denna lägenhet. Vi ligger inte direkt först i kön på Bostadsförmedlingen till denna lägenhet så chansen att vi skulle få den var inte så stor. Vi gick därifrån nöjda med samtidigt ledsna över att gå miste om en så fin lägenhet. Efter helgen var det dags att tacka ja eller nej. Vi tackade ja och vi hade hamnat lite högre upp i kön men inte tillräckligt. Annonsen försvann och vi förstod att vi inte hade fått lägenheten.
MEN.. 11 dagar senare får Marcus ett sms och mail där det står att vi är först i kön på denna lägenhet och om vi vill ha den ska vi omgående tacka ja. Jag blev helt chockad! Förstår inte alls hur det gick till. Så processen med att skicka in papper om ekonomi etc drog igång. Dagarna gick så långsamt, vi väntade på post som skulle komma hem för att sedan scanna in och skicka vidare. Ville bara veta om vi hade blivit godkända eller inte.
Och till slut, ett nytt kontrakt är skrivet och vi flyttar i april. Det ska bli så roligt. Från en kommun till en annan och inte vilken kommun som helst, utan min hemkommun!
