Min lilla älskling..

Frank låg på mage bredvid mig i soffan idag (längst med soffan, längst in mot ryggstödet) sedan vrider han på sig så att han ligger med fötterna mot ryggstödet och huvudet fram så han kan se på TVn. Jag pratar med honom och säger att han är så duktig, pratar bebisspråk etc.. Tittar bort en sekund och vänder tillbaka huvudet då har han precis trillat över kanten på soffan med huvudet först ner i golvet. Jag har nog aldrig varit så snabb i hela mitt liv att reagera som då. Tar upp honom snabbare än blixten och tröstar honom, pussar honom i hela ansiktet, säger att det inte är någon fara. Han får lite ersättning i en flaska i min famn och lugnar ner sig och blir sig själv igen. Men usch säger jag bara! Vilken panik som spred sig i mitt mamma hjärta.. Och som han grät min lilla älskling.. Är glad att det inte var värre.