Mycket kom över mig idag och jag började prata om att man är ganska ensam när man är nybliven mamma eller mamma överlag. Till en början var jag duktig på att träffa nya människor och underhålla mig för att få dagarna att gå men sedan kommer tröttheten, orken försvinner, barnet växer och kräver mig av en. Du prioriterar de få stunder du får vila under dagen istället för att åka iväg och hitta på någonting. Jag som också har hund hemma måste gå ut minst en gång om dagen, vilket på ett sätt är bra men många gånger suckar jag över att jag måste det för att jag just är trött, har tappat orken.
Du saknar dina nära vänner som du inte alls träffar ofta längre, för vi alla har olika liv nu. De vännerna som känner dig på ett annat sätt än de nya du träffar. Du behöver få träffa dina nära ibland för att få gråta ut dina känslor och berätta hur du egentligen mår. Det du kanske inte delar med dig av till de nya personerna. Ibland känns det som att man går till öppna förskolan och träffar andra för du måste komma ut, även fast det ibland tar emot för du är helt slut. Du kan inte sitta inne varje dag och längta efter de stunder du får andas din egen luft. Jag fattar det själv också att jag skapar min egen vardag. Men jag är inte stark varje dag, jag är bara människa. Men en mamma kan inte släppa allt för att fly verkligheten, en mamma har ett ansvar, ett väldigt stort ansvar.
Jag förstår att det är viktigt att komma iväg och göra saker men ibland tar det emot som sagt. Jag vet att det kommer att bli bättre men just nu känns det lite si sådär med allting. Behöver komma iväg, släppa loss, ladda upp, ladda om. Detta är den hemska sanning som jag vet fler där ute känner. En mammas ensamhet. Du kanske inte ser den hos henne men den finns där, ibland försöker man dölja den och leka ”det perfekta livet” men sanningen är inte så.
Förstår att det känns ensamt mellan varven! Du ska veta att du aldrig är ensam <3