Att vara nybliven mamma

I 32 dagar har jag varit mamma till vår son Frank som jag älskar utav hela mitt hjärta, finns inget tvivel på det. Men vissa dagar och stunder går tankarna: ”Jag önskar att han fortfarande låg i magen”, ”Jag klarar inte det här”.. Vissa stunder vill jag rymma hemifrån för att det blir för mycket. Att skaffa barn är jätte mysigt och en så fin sak mellan två personer som älskar varandra, men man kan inte föreställa sig hur det kommer att vara med ett spädbarn hemma. Det är 100% fokus på barnet, glöm allt vad livet hette förut det finns inte mer just nu. Man saknar närheten till sin partner, att kunna slappna av och njuta av varandra och att bara få komma bort och göra någonting annat för en stund.

När Frank myser med sin pappa och jag sitter och gör det jag vill göra en stund och får höra att det är nog dags att ta fram tutten, då kommer världens suck ur mig.. förlåt om det låter hemsk. Men jag tycker inte att det är mysigt att sitta och amma, jag kanske kommer att tycka det om ett tag men just nu tycker jag inte det. Och nu fungerar dagarna som så att man ammar, byter blöja, vaggar skrikande bebis, ammar, byter blöja etc.. Så är det i början och jag tänker inte förneka att det är så här jag känner. Jag har aldrig sagt att mitt liv som mamma är underbart för det är jobbigt och svårt men kul på samma gång. Förstå mig rätt i det jag skriver.

Jag är trött varje dag och jag kan bli arg på att min sambo får sova och inte jag, visst kan jag ta igen det under dagen när Frank sover men det blir automatiskt att man blir irriterad mitt i natten när man sitter där själv, har precis bytt blöja och hängt fram bröstet och har en gnällig bebis i famnen som vill ha mat. Oftast så tar allt en timme sedan sover igen men vissa nätter är det mer gnäll och jag vet knappt vad jag ska göra när jag själv är så trött och förstörd i huvudet. Jag har börjat vänja mig vid mindre timmars sömn nu i alla fall vilket är skönt. Det är en stor omställning från att vara höggravid och sova nästan hela dagarna till att inte få sova alls, haha.. Det är verkligen av eller på.

Jag säger ofta att jag längtar till när Frank blir några månader för då är det lite lättare att förstå vad han vill, nu när han är så liten så vet man inte om han är hungrig, har ont i magen, är trött, ligger obekvämt.. Det är jätte svårt. Det nya jag och Frank gör nuförtiden är att han får sitta i bärselen på mig för han trivs nära mig och somnar tillslut i den. Jag kan inte sitt i soffan hela dagen med honom i famnen för att han vill vara nära mig. Då är bärselen en räddning.

Det är svårt att känna sig ärligt lycklig i alla situationer just nu, men det kommer. Det tvivlar jag inte på!
Jag känner även att jag längtar efter att ha ett helg jobb för att få komma iväg från hemmet och göra någonting annat. Få andas ut fast jag är på jobbet, om ni förstår vad jag menar. Ibland räcker det att jag får gå till affären själv för att vi t.ex behöver något litet till middagen, då får jag en stund för mig själv. Det tror jag att många nyblivna mammor behöver, få komma bort även om det bara är för 10 minuter.