Behöver skriva av mig lite..
När jag var gravid såg jag verkligen framemot att amma mitt barn. Gick till och med en amningskurs för att lära mig om hur det fungerade, vad man skulle göra om problem uppstod osv.. Samtidigt visste jag inte om jag ens kunde amma eller inte, men känslan i kroppen sa att jag inte skulle ha några problem med det.
Att få igång amningen på BB med råmjölken var hemskt, gjorde så himla ont och jag minns hur jag kämpade med de små dropparna på skedar för att få i min son det lilla jag kunde innan han själv fick suga. Ont, ont, ont gjorde allting och jag trodde aldrig att det skulle bli bättre.
Såklart blev det bättre när mjölken rann till och jag kunde amma på riktigt, men jag insåg snabbt att jag inte tycker om att amma. Mammor beskriver det som en mysig stund med sitt barn, ett sätt att binda ett band med sitt barn.. så har jag inte upplevt det hittills och jag tror inte att det kommer att ändras heller. JAG ammar för att det är bäst för min son men jag mår inte bra av det och jag vill verkligen försöka hålla ut upp till 6 månader. Men när jag tänker att nästa lördag är min son 2 månader och jag har då 4 månader kvar och har ogillat att amma sedan start, hur ska jag orka mig dit?
Det är inte så att det gör ont att amma, jag tycker bara inte om det. Jag suckar högt när sambon säger att vår son är hungrig, jag vill helst fly från det, komma på en bra ursäkt till att slippa. Men det är det bästa för min son och självklart vill jag ge honom det bästa!
Sedan hör man andra mammor som inte kan amma och önskar inget hellre än att dom kunde och jag hade om jag kunde delat med mig av min mjölk så att alla kan amma sina barn som vill. Det är så typiskt när många kämpar och kämpar men det går inte så sitter någon annan mamma hemma (som jag) och kan amma hur bra som helst men tycker inte om det. Gud så orättvist..
Jag antar att jag får hoppas att detta vänder men jag har så svårt att tro det när jag har känt så här i snart 2 månader. Å andra sidan sa dom på amningskursen att det tar ungefär 2 månader innan amningen fungerar precis som den ska.
Tack för att ni tar er tid att läsa!
http://cormeum.blogg.se/2014/october/amning-och-separationsangest.html
Hej!
Lite roligt – Jag har en dotter förr 160614 och har en fransk bulldog haha! Vet inte riktigt hur jag hittade din blogg men följt den ett tag nu!
Men iaf, Jag kände precis som dig. Jag höll ut med amningen och när min dotter var 2,5 månad ”gav jag upp” och det var nog det bästa beslutet jag någonsin tagit. Jag var inte en glad mamma när jag ammade. Jag tyckte det bara var jobbigt och ville att det skulle ta slut innan hon ens hade börjat – varje gång.
Nu mår vi alla bra, det är ingen stress eller press över maten längre och jag är mycket gladare.
Ta det beslutet som känns bäst för dig men du är inte sämre för att du slutar.
Ha det bra!
/ My
Svar: Hej! Vad kul att du också har en fralla och grattis till bebis 🙂 Skönt att det finns fler som känner lika angående amning och jag kämpar på fortfarande, känns en aning bättre men vi får se. Tror inte att jag kommer hålla ut till 6 månader. Tack för dina ord!
<3
Min dotter är sex veckor och jag gör vad som tydligen kalkas hobbyammar. Jag ammar 1-2 gånger per dag. Resten ger jag med flaska, både utpumpad bröstmjölk och sen ersättning. Funkar hur bra som helst. Jag stod inte riktigt ut med smärtan att amma så ofta och bröstvårtorna blödde trots försök med ammningsnappar och insmörjning och sånt. Suckade precis som du när sambon sa att dottern var hungrig. Sen kom dagen då vi köpte ersättning. Nu låg inte allt ansvar på mig för att hon skulle få mat. Känslan går inte att beskriva hur skönt det var. Så var inte för hård mot dig själv. Barn blir inte sämre bara för att man inte amnar. Vi som mammor ska inte gå runt och må dåligt över att ge våra barn mat, hur bra är det liksom? Sluta känn press och gör vad som får sin bebis och DIG att må bra. Sen har vi bonysen med flaska, pappan kan mata och vi kan få sova någon natt 😉 Lycka till! //Sara
Du är inte själv! Jag känner precis likadant, min son blir 6 veckor imorgon. Jag tycker att det är bökigt och att det håller mig tillbaka från att göra saker och ting då man ständigt måste tänka ut vart/när man kan amma..! Men det är som sagt det bästa för dom små liven så jag har också tänkt kämpa på i 6 mån. Det klarar vi! Det kan ge storà fördelar, infektionsmässigt framförallt, att amma och det vill jag gärna ge mitt barn. 6 månader av mitt liv som kan förbättra hela hans liv! Det ska jag väl kunna unna honom! Positiva tankar!
Kände så med min son, mådde verkligen dåligt av att amma. Men så blev jag också jättesjuk av att amma också. Men då blev det en väg ut. Slutade amma och fick må bra både fysiskt och psykiskt och nu med barn nummer två (en månad nu) så tog jag beslutet att inte amma alls och det var nog det bästa beslut jag kunde ta. Har inte mått ett uns dåligt psykiskt. Sen finns det ju många som har en åsikt om det, men det är bara att stänga av. Dottern mår bra och växer och inte verkar sonen lidit av det korta ammandet heller. Och så får man lite hjälp av sambon 😉