18 augusti 2014 – dagen jag födde Frank och blev mamma
Allt började med att jag under tidiga morgontimmar var uppe och kissade då jag till min förvåning fick en slemmig blodblandad flytning på pappret samt även en rand i toaletten med lite blod. Tänkte på en gång att någonting kanske var på gång. När Marcus alarm ringde och han gick upp vid 05.40 berättade jag om min flytning och sa ”Jag kanske ringer dig sen och säger att jag har värkar” – något jag brukade slänga ur mig så fort jag trodde att något var på gång. Efter alla gånger vi varit inne så vågade man inte hoppas på för mycket.
Jag hade svårt att somna om efter att Marcus åkt till jobbet och kände molande värk nertill i magen som sedan blev mer likt värkar. Kl. 08.31 började jag klocka mina värkar som kom med 10 minuters mellanrum. Kl. 10.02 började värkarna komma med 5 minuters mellanrum och fortsätter så fram till kl. 12.00 då jag slutar anteckna. Har under denna tid ringt förlossningen två gånger och tagit en dusch och en alvedon som dom rekommenderade. Värkarna kom nu med 3 minuters mellanrum och jag trodde att jag skulle dö. Kände knappt att jag fick någon paus innan det var på’t igen. Duschen och alvedonen fungerade inte och jag ringde in för tredje gången gillt kl. 14.43 och sa att jag verkligen inte klarar mer och fick nu äntligen komma in.
Efter tredje samtalet med förlossningen väntar jag på att Marcus ska komma hem så att vi kan åka in. Han kommer ungefär vid kl. 15.25 och då åker vi i ilfart mot Södersjukhuset.
Inskrivningen sker kl. 15.48. Jag minns hur jag, Marcus och en barnmorska går i korridoren mot ett förlossningsrum. Jag får en värk men fortsätter gå då jag så gärna vill få lägga mig ner och få smärtlindring. Hon ser hur jag kvider och ber mig stanna och andas igenom värken innan vi fortsätter. När den är över fortsätter vi in i rummet och jag får lustgas på grund av att jag har så ont. Dom kopplar upp en ctg och ska kolla hur öppen jag är. Innan hon kollar hur öppen jag är så förklarar hon att jag inte kommer att bli hemskickad oavsett vad, just för att jag har så ont. Ctgn visar mycket täta värkar och bebisens hjärtljud är bra hela tiden. Hon börjar att undersöka mig och när hon har fingrarna i mig ler hon stort och säger ”10 cm”. Jag tror först att hon försöker vara lustig men det visade sig vara sant. Alltså skulle vi ställa in oss på att idag blir vi föräldrar. Marcus fick rysningar i hela kroppen när hon berättade att jag var öppen 10 cm. Jag frågar om jag kan få EDA men det är självklart försent så lustgasen fick bli min bästa vän.
Kl. 16.10 gick vattnet spontant när jag låg i sängen och barnmorskan bara log och såg framemot min förlossning. Hon sa hela tiden till mig att jag var så cool. Hon var så imponerad över hur bra jag skötte mig genom allt, för att vara en förstföderska. Jag undrar nu vad som kommer att hända, kommer det att dröja länge innan någonting mer händer i kroppen?
Barnmorskan berättar att det som nu ska hända är att bebisen ska tränga ner i bäckenet/gången innan krystningsarbetet börjar. Hon förklarar att det kan ta några timmar.
Kl. 17.30 får jag krystvärkar och kan inte hålla emot, kroppen jobbar av sig själv. Jag ger ifrån mig konstiga ljud och känner hur hela kroppen spänner och tycker ihop sig. Marcus undrar om jag har ont men jag svarar att det trycker på och att han måste trycka på den röda knappen så att barnmorskan kommer. Barnmorskan kommer in i rummet ganska omgående och inser att detta går väldigt fort för mig. Barnet har trängt ner och ligger nästan på kanten. Jag får komma upp i skräddarställning och sedan stå på golvet bredbent och gunga för att skynda på det hela lite mer. Man upptäcker att jag har ganska mycket urin i blåsan och testar först om jag kan kissa i en hink men det kommer inte så dom får tömma mig via kateter innan vi fortsätter. Dom sätter även på en elektrod på bebis huvud för att bättre ha uppsikt över hjärtljudet. Nu har det gått en stund sedan krystningsvärkarna började, vet dock inte hur länge men nu är jag uppe i sängen igen.
Barnmorskan vill att jag krystar på en gång vid en värk för att se vad som händer. Så jag tror att vi övar inför krystningsarbetet men sedan inser jag att så inte är fallet, utan detta är på riktigt och huvudet är påväg ut. Barnmorskorna och Marcus hejar på för fullt när jag krystar och säger att det är så bra kraft i krystningarna, hur duktig jag är osv.
Kl. 17.54 är vår son ute efter en förlossning på 2 timmar och 6 minuter (från inskrivning). Han vägde 3560 g och var 51 cm lång, helt perfekt och mådde bra. Frank föddes i v.39 (38+3), 10 dagar innan beräknat.
Kl. 18.07 kom moderkakan ut och jag fick sy bristningar invändigt, lite utvändigt och klitoris om jag förstår mina förlossningspapper rätt. Enligt barnmorskan gick jag inte alls sönder mycket för att vara förstföderska. Efter stygnen fick vi in den berömda fikan och fick vara ifred en stund. Sedan skulle bebis vägas och mätas och jag skulle testa att kissa samt duscha av mig lite. Det gick bra att kissa och då uppfyllde jag alla kraven för att få komma till Årstavikens BB hotell som ligger mittemot Södersjukhusets förlossning. Hotellet var helt underbart och rummen var så fina, kändes jätte lyxigt att vara där och maten var bra.
Usch hade en ganska dramatisk förlossning som höll på att sluta i akut kejsarsnitt men blev bara tång och att de fick klippa upp mig. När det någon gång blir dags för nästa känner jag mig mer rädd denna gången eftersom man kommer ihåg hur det var… 🙁
Åh nej vad tråkigt att höra, förstår verkligen att du känner så 🙁 och jag som ändå hade en bra förlossning är rädd inför nästa just pga dessa saker som kan hända och all smärta. Hoppas verkligen att du får en bättre förlossning nästa gång! <3