Här har jag samlat några bilder från graviditeten. Graviditetstestet, magbilder och när jag står i duschen med värkar.
Det är så svårt att förstå att Frank har bott inuti mig och att jag har fött ut honom ur min kropp. Jag försöker intala mig själv att bebisar visst kommer med storken, eftersom att detta inte riktigt går ihop i mitt huvud. Det är så otroligt vad som faktiskt kan växa i en kvinnas kropp och hur en liten människa kan komma ut ur ett sånt litet hål. Vi kvinnor är starka varelser!
Jag minns inte så mycket smärta från underlivet när jag födde, jag minns bara att värkarna var hemska. Krystvärkarna gjorde inte alls ont, jag kände bara hur det tryckte på neråt utan att jag kunde göra någonting åt det. Jag tror att jag var påverkad av lustgasen samtidigt som jag var i chock för att allting gick så fort. Jag hann aldrig riktigt förstå att jag skulle föda barn där och då. Jag förstod nog inte ens det när barnmorskan la upp Frank på mitt bröst. Jag var för chockad. Hade fantiserat om förlossningen när jag var gravid, om hur jag skulle gråta glädjetårar när Frank kom ut och jag fick se honom. Men jag rörde inte en min och idag skäms jag över min reaktion. Men som jag skriver så har det förmodligen med chocken att göra. Jag minns att jag kollade om han hade 5 fingrar och tår på varje hand och fot, allt annat var jag för trött för att uppfatta.
Inget konstigt med att reagera så, man känner sig också överansträngd efter förlossning och ”orkar” inte göra en min, så kan jag verkligen tänka mig att de flesta känner!
Jag har reagerat precis lika vid mina två förlossningar, helt shockad 😀 Fast jag annars är känslig och gråter lätt både under och efter graviditeterna… 😉