Det här är en väldigt bra artikel som beskriver hur vi som föräldrar har det med ett barn som har någon form av ”dolt funktionshinder”.
Det ni ser är bara vad ni tror är ett ouppfostrat barn som bara skriker och slåss. Det trodde vi också förut. Att han var just ouppfostrad, att det var vi som gjorde något fel.
Jag kan fortfarande hamna där och tycka att han är ouppfostrad och glömma bort att han har vissa svårigheter. Det är något jag måste jobba på. Att påminna mig själv om att han har diagnoser, han är inte ouppfostrad och han är liten.
Frank har sedan start varit väldig bra på att prata, han kan uttrycka sig och formulera sig bra. Vi har fått höra mycket om hur bra hans tal är från alla möjliga personer genom åren. Vilket för mig har gjort att jag ser honom som äldre än vad han faktiskt är. Han fyller 5 år i augusti men jag ser honom som en liten vuxen och ställer mig samma fråga flera gånger, ”Hur kan någon som är så stor bete sig på det här sättet?”. Men han är inte stor. HAN ÄR 4 ÅR. Han är en liten känslosam pojke som lätt exploderar, både hemma och på förskolan.
Jag är väldigt glad över att jag kämpade för att få ett svar och därmed rätt hjälp och vägledning för Frank. Men fy tusan vad tufft det är. Det är inte alls lätt att vara förälder till ett barn med ADHD och trotssyndrom. Och jag vet att vi har lång väg att gå, även fast jag önskar att det vore lätt. Det är inte lätt, vi kommer kämpa och kriga med det här länge.
Vi tjafsar, vi skriker, saker flyger. Vi ger upp, vi mår dåligt men vi börjar om VARJE dag. Varje dag får vi en ny chans att göra bättre från oss än föregående dag. Det är tufft, vi alla gör misstag och det är okej. Vi får nya chanser, fortsätt kämpa!
