Jag började bli riktigt trött på att vara gravid och letade hela tiden efter små tecken att någonting var på gång. Jag hade mycket sammandragningar dagarna innan förlossningen, vissa gjorde lite ont och vissa inte. Men det var inte tillräckligt för att tro att någonting var på gång. Jag tror att slemproppen lossnat lite i omgångar under de senaste dagarna också men det var heller inget märkvärdigt man kunde relatera till en start på förlossning.
Jag hade sagt till Marcus i några dagar (som också gärna ville att bebis skulle komma) att han får göra den berömda ”färdknäppen” med mig så att vi får igång värkarna. Han ville inte. Jag tog upp det extra mycket i söndags, 3 december och sa ”du vet vad du måste göra om du vill ha ut bebisen”. Han gick tillslut med på det efter nattningen av Frank.
Så runt kl. 20.15 i söndags, 3 december gjorde vi ett tappert försök i att starta värkarna med ”färdknäppen”, och till min stora förvåning startade något som kändes som värkar kl. 21.30. Började klocka värkarna som kom mellan 3-5 minuters mellanrum, inte så överdrivet kraftiga till en början. När klockan började närma sig 23.00 eskalerade värkarna och nu kom dom med 2 minuters mellanrum. Var fortfarande lite osäker på om det var riktiga värkar eller inte men dom kom så regelbundet och gjorde mer ont så Marcus ringde förlossningen på Huddinge sjukhus kl. 23.25.
Via högtalartelefon hörde jag samtalet och kunde själv prata lite. Barnmorskan sa åt oss att vi var välkomna in. Marcus ringde till sin pappa som han även förvarnat lite innan via sms. Han var vaken och redo att åka. Minns inte när han kom men vi var inne på förlossningen kl. 00.20 och blev förda till ett undersökningsrum. Där fick vi träffa en undersköterska som ställde lite frågor och sedan fick jag en CTG i väntan på barnmorskan. Det börjar göra riktigt ont nu och undersköterskan har precis lämnat rummet. Jag får panik och säger åt Marcus att vi måste trycka på larmknappen. In kommer en barnmorska och en studerande som tar hand om mig. Dom kollar hur öppen jag är och hjälper mig att lindra värkarna genom att jag ligger med knäna uppåt och den studerande trycker benen mot mig för att lindra i bäckenet, om jag förstått rätt. Jag är öppen 5 cm och vi förs vidare till ett förlossningsrum. Dessa barnmorskor säger att det kommer bli bebis idag, 4 december och innan dom går av sitt pass kl. 07.00.
Nu har jag värkar konstant som bara ökar och ökar i smärta. Vet inte vart jag ska ta vägen och ber verkligen om att förlossningen ska gå fort för jag klarar inte av all denna smärta jag känner. Ändå är jag fast besluten att bara använda mig utav lustgasen. Blir erbjuden sterila kvaddlar men tackar snällt nej då jag hört att det gör sjukt ont.
Den andra smärtlindringen jag får är att den studerande och Marcus trycker ihop mina höfter och håller emot vid varje värk för att avlasta. Vilket fungerade ganska bra men vid det här laget gjorde allting så ont så jag ville bara få trycka ut bebisen fort. Fick även ”belöningsmassage” emellan värkarna vilket var trevligt.
Efter detta ber dom mig att lägga mig på sidan. Lägger mig på höger sida så jag ligger mot Marcus och kan hålla honom i handen. Dom lägger upp mitt vänstra ben i högra ben- och fotstödet. Jag födde alltså liggandes på sidan.
När nästa undersökning görs är jag öppen 10 cm men vattnet har inte gått ännu. Jag kämpar på med smärtorna och sedan ber jag dom göra något så att jag kan få börja krysta. Barnmorskan säger att hon kan ta hål på hinnorna och innan hon gör det ser hon att jag är fullt öppen.
Kl. 01.52 tar hon hål på hinnorna och vattnet går (kände knappt det). Kl. 01.58 börjar krystvärkarna och jag har svårt att styra det. Ibland säger dom till mig att jag inte får trycka på och jag frågar snällt hela tiden om det är okej att göra det eller inte så jag hänger med i deras arbete med att hålla emot osv. Efter några krystningar vill dom sätta på en elektrod på bebis huvud för att lättare ha uppsikt över hjärtljudet.
Det gjorde så fruktansvärt ont att krysta ut huvudet. Det sved och brände så in i norden. Jag skrek och skrek i lustgas masken. Sedan sa dom åt mig att ta bort den för att jag skulle höra vad dom sa till mig. Jag höll Marcus i handen hela tiden och klämde så hårt, minns också att jag fäste naglarna hårt i Marcus arm (som tur fick han inga märken). När huvudet var ute blev det ett uppehåll i mina krystvärkar så barnmorskan fick pilla med sina fingrar över magen/livmodern för att reta upp den så en värk skulle sätta igång.
Totalt 11 minuter efter att krystvärkarna startar föds en liten pojke i v. 39+2, 4 dagar innan beräknad förlossning (4 december 2017).
Det första jag säger är ”Vad blev det?!” och barnmorskan säger bara ”Jag vet vad det blev..” sedan lyfter hon upp bebisen och då ser jag att det är en liten snopp. Jag säger ”En pojke” och så lägger dom honom på mitt bröst.
Han vägde 3590 g och var 51 cm lång, samt ett huvudmått på 36 cm (vilket tydligen är bland det större). Så när vi fick veta det sa den studerande ”Bra jobbat mamma!”. När Frank föddes vägde han 3560 g och var 51 cm lång med ett huvudmått på 33 cm.
Kl. 02.22 kommer moderkakan ut som är hel och fin. Jag fick ingen bristning och förlorade totalt 296 ml blod, vilket inte alls är mycket.
Jag är jätte nöjd över mitt ”team” på förlossningen och det var häftigt att få vara mer närvarande denna förlossning. Med Frank var jag i chocktillstånd och förstod ingenting. Denna gång var jag helt med i allt som hände och i varje hemsk värk. Fick jätte mycket beröm av alla att jag hade varit så duktig och lyssnat på dom när jag inte fick trycka på osv. Dom hjälpte även till att ta lite bilder på oss tre tillsammans.
Totalt från första värken tog denna förlossning 4h och 39 minuter. Förstår ni då hur fort mina värkar eskalerade. Så otroligt skönt att det är över och min andra pojke är här hos oss!
