Vardagspusslet med barn, varav en med adhd och trotssyndrom

Ofta drömmer jag mig tillbaka till dagen då jag födde Frank. Jag har glömt hur ont värkarna gjorde och hur jobbiga dom var, det enda jag vet att är det gjorde väldigt ont och jag ville gärna ha smärtlindring. Minns när vi går från receptionen mot förlossningsrummet och det enda jag pratar och ber om är att jag vill ha smärtlindring för att det gör så ont, sedan får jag en värk precis innan vi är framme vid rummet men jag fortsätter gå eftersom att jag fokuserar på att få lägga mig ner och få massa nålar i mig med allt möjligt för att lätta på smärtan. Barnmorskan ber mig att stanna och andas igenom värken och sedan fortsätta gå, jag gör som hon säger. När jag äntligen är på rummet får jag lustgas och en förklaring till hur jag ska göra när jag andas in och ut. Till en början hjälper det inte alls men efter några gånger så är lustgasen min bästa vän. Det gäller att slappna av också som jag inte är så bra på i situationer som denna.

Jag får reda på att jag är öppen 10cm- Bra jobbat! får jag höra. Ja det håller jag med om jag varit så duktig hemma. Gillar inte att vara på sjukhus så jag blev väldigt glad när hon sa att vi kommer att föda barn idag. Eftersom att jag var 10cm öppen var det försent för smärtlindrig men jag klarade mig bra på lustgasen.

Tänker även mycket tillbaka på när krystvärkarna satte igång. Min barnmorska lämnade rummet efter att hon hade undersökt mig och vattnet hade gått och jag frågade hur lång tid det skulle ta innan det var dags. Hon förklarade att det kunde ta några timmar innan krystvärkarna startar, jag blev lite ledsen eftersom att jag så gärna ville föda så att jag slapp ha ont mer. Det går inte ens en timme innan jag får krystvärkar och Marcus undrar var sjutton jag håller på med eftersom att jag låter konstigt och kroppen jobbar för sig själv (svårt att förklara för er som inte fött barn/gjort ks). Jag säger åt Marcus att trycka på den röda knappen så att barnmorskan kommer till oss. Hon kommer snabbt in och jag förklarar att jag har ett väldigt tryck neråt och att jag inte kan stoppa det som händer. Hon gör en ny undersökning och förstår att det nu är dags och att det gick lite snabbare än vad hon trott.

26 minuter senare var vi föräldrar till en liten välskapt pojke som fick namnet Frank. Kommer tänka tillbaka på denna dag många gånger och känna glädje och stolthet över vad jag/vi och min kropp varit med om. Fantastisk känsla!